Bloggen har flyttat!

Denna blogg har flyttat och är numera integrerad i min ordinarie hemsida. Du hittar den på www.kalligrafi.com/blogg.

Inläggen här på Blogger kommer att ligga kvar tills vidare, men nya inlägg kommer bara att publiceras på den nya bloggen. Hoppas att du kommer att följa mig där i stället!

Hälsningar Marie


torsdag 17 juni 2010

Om Marie Fredriksson, kalligrafi.com

Eftersom det här faktiskt är min egen blogg där jag gör som jag vill tänkte jag skriva lite om mig själv, som en bakgrund till den jag är och det jag gör. Förmodar att detta kommer att bli det minst lästa blogginlägget någonsin (konkurrensen är ju inte direkt hård, men ändå) och jag ber om ursäkt redan nu för att det nog kommer att bli långt, men vad fasen… here we go:

Jag har nog alltid varit intresserad av bokstäver tror jag - ända sedan jag präntade ner mina första kantiga ”M” som såg ut som högafflar och det blev AIM i stället för MIA. Jag var väl fyra, fem år kanske. Skrivning var det bästa jag visste i skolan och när vi fick lära oss den nya skrivstilen (tack vare Kerstin Anckers) var jag överlycklig. Jag var givetvis alltid den som fick skriva adresser och etiketter eftersom jag ”skrev så fint”. Jag vet att jag kunde sitta timtal och rita av olika typsnitt från tidningar, ju konstigare desto bättre. Förmodligen lärde jag mig en del om hur bokstäverna är konstruerade under tiden, för jag kommer fortfarande ihåg den där aha-känslan jag fick när jag insåg att ett versalt B inte alls hade två lika stora bågar utan såg mycket bättre ut om den övre bågen var lite mindre… Jag konstruerade till och med ett ”japanskt alfabet” baserad på en kort rubrik jag såg någonstans, och det blev mäkta populärt bland kamraterna. Jag kan nog fortfarande rita upp det ur minnet tror jag. :-)

När jag var i yngre tonåren var jag även intresserad av att teckna och måla, och vid något tillfälle fick jag ett spetsigt ritstift och en flaska svart tusch av någon vänlig själ. Av olika anledningar rann tecknandet ut i sanden, men på något sätt lyckades jag få tag i min första stålpenna med mejselform i bokhandeln i Lidköping. Det var ett ganska brett ATO-stift, och de har en vikt kant längst ut som gör att det inte går att göra tunna hårlinjer, och jag vet att jag slipade ned detta med en av mammas förbrukade nagelfilar. Jösses vilket jobb! Och vad det måste ha skrapat mot pappret! Men jag var nöjd.

En sommarvecka när jag var 13-14 år eller nåt så hyrde mamma och pappa en stuga någonstans, och eftersom det regnade hela tiden satt jag vid köksbordet och skrev rad efter rad med uncialbokstäver i ”vackert” rosa Pelikantusch. Jag hade lyckats låna i Karl-Erik Forsbergs ”handbok i kalligrafi” på biblioteket och sämre förlagor kan man ju ha. Ett av de första alstren jag gjorde är den du ser till höger, fast då hade jag nog övat nåt år eller så.

Kalligrafi har aldrig varit någon stor hobby i Sverige så det var inte lätt att hitta förlagor och böcker (detta var liksom före internet) men efter mycket snokande och letande och beställda utländska kataloger hade jag lyckats skrapa ihop några stycken. Och jag satt lycklig på mitt rum och skrev och skrev och skrev, och tyckte nog att jag var rätt bra på det jag gjorde.

1996 skaffade jag dator och snart vecklade hela internet ut sig framför ögonen på mig. Megalångsamt uppringt modeminternet för all del, men i alla fall. HIMMEL VILKEN LYCKA! Det fanns andra med samma intresse som jag! Och när jag sedan snubblade över brevkurser i kalligrafi så hoppade jag på det tåget utan att tveka. De drivs tyvärr inte längre, men vilken skillnad de gjorde för mig där och då och under lång tid framåt. Jag fick en ögonöppnare utan dess like och började äntligen fatta logiken bakom bokstavsformerna, insåg varför de ser ut som de gör och vilka detaljer som gör att utseendet varierar emellan olika stilar. Halleluja! :-)

Första kursen jag tog behandlade romerska majuskler - något som kan tyckas vara lite märkligt nu i efterhand eftersom det är en svår stil att bemästra trots sitt bedrägligt "enkla" utseende - men oj vad jag övade. Timme ut och timme in, dag efter dag. När jag sedan fick överväldigande positiv och konstruktiv feedback tillbaka var lyckan fullkomlig. Idag tycker jag kanske inte att det fanns så mycket att vara positiv till, men min australiensiska lärare Gemma Black lyckades hitta guldkornen och fick mig att fortsätta öva. Romerska majuskler är en favoritstil än idag. Sedan följde kurser i engelsk grundstil med Karen Ter Haar i Australien, uncialer med Viva Lloyd i England och kursiv stil med Maura Cooper i USA. Senare finputsade jag detaljerna och fick lära mig att skapa egna bokstavsvarianter med hjälp av brittiska Gaynor Goffe, välkänd kalligraf och lärare. Jag är skyldig dessa fem damer det mesta av min kunskap faktiskt, trots att jag inte har träffat någon av dem i levande livet.

Vid två tillfällen har jag spenderat oerhört mycket tid på att färdigställa diplomarbeten att skicka till Calligraphy and Lettering Arts Society i London (läs mer här). Två olika nivåer har det blivit hittills, och resultatet har blivit helt okay båda gångerna. Att arbeta mot ett mål på det sättet och verkligen pressa sig själv utanför sina gränser är en enormt belönande upplevelse. Samtidigt är det värsta berg-och-dalbanan, med höga toppar av kreativitet och självförtroende, och djupa dalar av tvivel och uppgivenhet. På en och samma dag till och med. Man lär sig oerhört mycket på vägen, och det i sig självt är faktiskt en större belöning än själva diplomet.

Större delen av mitt liv har varit ett omfamnande av logik och geometri när det gäller bokstäver. Jag har slaviskt kopierat förlagor, följt geometriska regler, svurit ve och förbannelse över bokstäverna och mig själv när bläcket på pappret inte sett ut som formerna jag hade i huvudet, har varit livrädd för att ”göra fel” och bryta reglerna. Det där började nog rätt tidigt i livet, för jag kommer jätteväl ihåg en utflykt i mellanstadiet när jag och min klasskompis Stefan fick i uppgift att göra var sin skylt där det skulle stå ”Varm korv”. Hela eftermiddagen mätte jag med blyerts och linjal för att få raka streck och vinklar på rätt ställen och rätt lutning, och sen fyllde jag i blyertsen med röd tuschpenna. Rakt, korrekt och urtråkigt. När vi kom till utflykten hade Stefan (eventuellt hade han delegerat jobbet till sin lillasyster, jag var aldrig säker) gjort en gullig liten skylt med snirkliga bokstäver och blommor i glada färger… och jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes. Att inse att min skylt hade bokstäver som var hyfsat korrekta men stentråkiga, hans var roliga och färgglada.

Under många, många år var min egen reaktion precis densamma när jag jämförde mina bokstäver med andras. "Andras" i det här fallet var i och för sig erkända kalligrafers bokstäver och det är kanske inte helt rättvist att jämföra sig med, men det gör man ju ändå. Mina bokstäver = tråkiga och stela, andras bokstäver = lätta och naturliga. Och det var både irriterande och frustrerande. Suck.

På sätt och vis är det ändå bra att ha slavat och strävat efter ”perfektion” under så lång tid, för jag har verkligen, verkligen lärt mig grunderna - och gjort det bra dessutom, om jag får säga det själv. Jag vet vad som gör ett kursivt S annorlunda mot ett grundstils-S, jag vet vilken påverkan lutning och pennvinkel har på bokstävernas utseende, jag kan göra ett hyfsat runt romerskt O i de flesta storlekar och med olika pennbredder. Och det känns bra. En kunskap som sitter djupt nere i musklerna, som man kan plocka fram utan att behöva tänka så mycket på det. De senaste åren har jag börjat försöka släppa greppet lite, vara lite mer spontan och unik, och sakta men säkert tror jag att jag är på rätt väg. Det är inte lätt för ett kontrollfreak som jag, men jag övar på det hela tiden. Genom att skriv stort, genom att skippa linjerna, skriva med snabba rörelser, utan att titta, på olika underlag och med olika pennor och medium. Det är en resa som knappt är påbörjad ännu, men jag ser fram emot vart den kommer att ta mig.

Nåväl. Det var väl i stort sett allt jag hade tänkt skriva om mig själv. Om du har orkat läsa så här långt så är jag imponerad av ditt tålamod! Lämna gärna en kommentar nedan om du tagit dig igenom allt detta - det vore roligt att höra om nån faktiskt gjort det! ;-)

Marie

5 kommentarer:

  1. Jag blev först! Jag har läst (om än lite, lite snabbt på några ställen - van snabbläsare numera) men jag har tagit till mig innehållet. Delvis känner jag igen mig. Upptäckarglöden, upptäckten av att det finns ANDRA likadana,det där med att fastna i detaljerna och inte minst jämförandet med de bästa. Och det där jämförandet har gjort att glöden falnat. Jämförandets tyranni.
    Du har varit oerhört långt mycket mer ambitiös än jag varit i närheten av!
    Grattis till din Etsy-försäljning!

    SvaraRadera
  2. Först, och jag tror att du blev den enda också! :)

    Det där med falnad glöd låter inte så bra, hördu. I mitt fall kallas det även prestationsångest. Tror även att det är en åldersgrej, man blir snällare mot sig själv när man blir äldre. Och struntar i att vara likadan som nån annan. Men ambitiös vette sjutton... tycker mest att jag glider omkring utan att få nåt vettigt gjort över huvud taget!

    SvaraRadera
  3. Neida, her er en til :-) Jeg har bare ikke så mye tid til nett for tiden, så jeg kommer litt sent på banen.

    Jeg synes det var veldig morsomt å lese, jeg liker faktisk veldig godt når noen deler litt mer om seg selv på bloggen, og kjenner meg igjen i mye av det du skriver. Her er det også elementer av både kontrollfreak og sammenlikningens tyranni, og jeg skal helst være best i alt :-o Samtidig er jeg utålmodig av meg (det henger sikkert sammen med konkurranseinstinktet), så jeg sliter med motivasjonen dersom framgangen kommer for sakte. Det sliter jeg med i kalligrafi, jeg mister motet når jeg ikke kommer meg ut av feil som ikke vil slippe tak og det som kommer ut på papiret ikke blir som det ser ut inni hodet mitt. Så jeg ønsker meg mer tålmodighet!! Men jeg gir meg aldri helt når jeg har begynt på noe, så jeg kommer helt sikkert til å ta flere kurs hos deg :-) En stor drøm hadde vært å fullført CLAS-diplomer en gang, men det er laaaaangt fram, så det er høyst usikkert om det blir noe av noen gang...

    SvaraRadera
  4. Oerhört intressant. Tack!
    Och en hel del igenkänning, men med mer tongivning på tecknandet/illustrerandet då för min del.

    "Det tog mig ett helt liv att lära mig att teckna som ett barn" lär Pablo Picasso ha sagt och det kom jag att tänka på när jag läste ditt fina inlägg.

    Jag älskar din passion, ödmjukhet och hängivenhet - och att du siktar högt. Och att det går upp och ner för dig och att du berättar om det. Står inte uuuut med folk som det inte går både upp och ner för! ;o)

    SvaraRadera
  5. Kors då, TVÅ till!! :) Kul att ni orkade igenom alltihop. Om Picasso kämpade ett helt liv är det väl inte mer än rätt att jag och alla andra ska göra det också. Lättförtjänt framgång är inte lika mycket värd, kanske. Och tålamod - MYCKET tålamod - måste man nog vara utrustad med i den här branschen. Hur skulle man annars orka fortsätta öva och öva och öva?

    SvaraRadera